What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 29 juni 2017

OLD SHATTERHAND (1964) Västtyskland/Frankrike/Italien/Jugoslavien, 118 minuter. Regi: Hugo Fregonese.



Vilda Jugoslavien

Trosfuktaren Winnetou.

Ett redan bräckligt fredsavtal mellan apacherna och den vita regeringen ser ut att upplösas när vita nybyggare blir överfallna och man hittar bevis på att det skulle vara apacherna som ligger bakom. Apachehövdingen Winnetou (Pierre Brice) hävdar sin oskuld och hans gamle vän Old Shatterhand (Lex Barker) gör sitt bästa för att medla och rentvå sin blodsbroder.

Autentiska figurer.

Det är dåligt med vilda västernfilmer här på Udda Film och det tänkte vi råda bot på med denna gamla våffla. Lockelsen för oss var naturligtvis att somliga av oss växte upp med homoerotiska dockor av dessa karaktärer. Sköna action-figurer som kunde spänna musklerna! Vi hade dock aldrig sett dessa matinéfilmer eller ens läst böckerna av Karl May så vi bildade våra egna små äventyr kring figurerna istället. Så det kändes dags, så här 96 år senare, att se varifrån dessa pojkdockor kom. En annan stor säljande faktor var att filmen var på tyska, för vad känns mer genuint än att cowboys och indianer talar herrefolkets språk? 😊

Plötsligt blir det rena rama musikalen!

Just det tyska språket förhöjer genast upplevelsen, särskilt då när karaktärerna vill "förinta"* varandra titt som tätt. Ack ja dessa dramatiska germaner. Nostalgin är också lite småmysig och Winnetou har mycket riktigt ett sådant där pärlbesmyckat gevär som våra matteldockor hade. Annars är detta givetvis bara ett infantilt pojkäventyr och eftersom filmen är från 60-talets tidigare hälft hade stilen ännu inte färgats av de mer hårdkokta spagettirullarna som skänkte lite mer nyans åt genren. Ett stort plus är att trots att det är en så matinéaktig film så får vi ändå se Daliah Lavi (R.I.P. dog förra månaden) vädra muffen i ett vattenfall. Eller ja, det kan möjligtvis vara en stand in. Vi kan nog tacka den avslappnade tyska nudisttraditionen för sådana bilder under tidigt 60-tal.

BETYG: 3/7 Fånig äventyrs-western som ändå roar oss en smula.

Old Shatterhand är en vis man och överlåter vårdnaden av den föräldralöse pojken till bordellmamman på det lokala horhuset.

Winnetou slåss mot comanche-hövdingen, för är det nåt vi fått lära oss av Karl May är det att det alltid är comancherna som är bovarna.

Sällskapet röker på en hövding...

Tyvärr en smula comic relief.

En skvätt exotism.

Vattenfall...

Vit, blårock och våldtäktsman.

En apacheindian med blå kalsonger kommer till undsättning.

Episk batalj.

Det roliga här är att denne soldat dör av att pilen träffar palissaden. Lättskärrad kille tydligen.

Episka vänner rider iväg med episka miner.

Öststatstrailer

Här har ni filmen på ungerska - för att ni behöver det.

*Ja, de säger faktiskt "vernichten" vilket är det tyska ordet för förinta eller utrota.

måndag 26 juni 2017

HITLERJUNGE QUEX (1933) Tyskland, 85 minuter. Regi: Hans Steinhoff.



Naziporr

Kommunisterna ställer genast till bråk!

Unge Heini (Jürgen Ohlsen) växer upp med kommunistiska föräldrar men tiderna är hårda och pappan (Heinrich George) är arbetslös, super och försummar sin familj. Både pappan och hans kommunistvänner försöker få Heini att gå med i det kommunistiska ungdomsförbundet men den råa stämningen med festande och allmänt lössläppt liv tilltalar inte pojken som istället fascineras av den ordningsamma Hitlerjugend-rörelsen, till faderns enorma förtret.

Pappa röding är inte intresserad av förfriskningar utan alkohol.

Året var 1933. Nazisterna hade precis kommit till makten och propagandaministern Goebbels spillde ingen tid på att undanhålla det tyska folket den nazistiska propagandan. Genast engagerades den tyska filmindustrin att sprida det nazistiska evangeliet. I den här filmen attackerar man den gamla ärkefienden kommunismen samtidigt som man agerar reklampelare för den fantastiska sammanhållningen i Hitlerjugend.

Det kommunistiska patriarkatet!!!

Komedin infinner sig ganska snabbt när vi presenteras för den kommunistiska mobben som självklart startar ett upplopp de första de gör. Ja, dessa rödingar är så tydligt onda att gamla västernskurkar med svart hatt framstår som änglar. I en särdeles humoristisk scen lackar fadern när Heini visar sin mor att han lärt sig Hitlerjugend-hymnen. Fadern stormar in och under en skur av örfilar tvingar han pojken att sjunga "Internationalen" istället. Att sedan den förtappade fadern skickar pojken på kommunistläger där omoralen härjar blir ju jättekul, särskilt när ynglingen visar sig vara så moralisk att Siewert Öholm skulle framstå som en slashas i jämförelse.

Den arma kvinnan försöker resonera med CIS-kommunisten.

Ja så svartvit (no pun...) är den här rullen och då den är baserad på -SPOILER ALERT- boken om Hitlerjugend-martyren Herbert Norkus liv och död så kan den förstås inte sluta på annat sätt än att unge Heini mördas av den onda kommunisterna och självklart så sjunger han då hymnen han fick stryk för av sin far när han dör i famnen på sina kamrater. Mer melodramatiskt än en latinamerikansk såpa!

Hon talar för döva patriarköron.

Vi kan skratta gott åt en del av den här enögda propagandan och filmen rullar på rätt hyfsat i sin enkla dramaturgi, hur enfaldig den än må vara. Man har i decennier skrattat förnumstigt åt sådan här tokfånig gammal nazipropaganda i tron om att ingen skulle kunna vara så jävla dum i huvudet att man går på det här igen. Spola fram till dagens datum och se vad för utvecklingsstörda propagandarullar som potentiellt kan lura bakom hörnet nu när nassarna återigen skamlöst marscherar på våra gator och smygnassar håller på att bli landets största parti. Grattis Sverige!

BETYG: 3/7 Skojigt i sin enfald och ett intressant historiskt dokument.

Stenkastarvänstern.

Den arme nassen blir träffad mitt i plytet.

Knappt har de hunnit ombord på tåget till kommunistkollot förrän de antastar lille Heini.

Omoralen härjar vilt!

Rödtjutsvänstern langar till barnen!

Lille Heini står tappert emot.

Mer degenererad osedlighet.

Samtidigt i ett annat sommarläger inte långt därifrån...

Lägereldsmys och hajlande.

Fanan fladdrar.

Den vackra ordningen får...

...lille Heini att beundrande börja marschera på avstånd.😂

Ack! Om han ändå finge delta på riktigt.

Istället tvingar hans onde far honom att sjunga "Internationalen".

En förförisk kommunistslinka förleder en intet ont anande Hitlerjugend-kille.

Allsång på Skansen, om Jimmie Åkesson får bestämma.

När Heini ligger på sjukan kommer hans nya vänner och hajlar för honom.

Vänsterslynan visar sitt rätta jag för den lurade nassen.

Se så onda de är de där kommunisterna!

Utvecklingsstörd filosofi som vinner ny mark.

Här har vi ett bevis på att folk faktiskt tar detta crap på allvar.

Och här har nån tydligen laddat upp hela filmen i betydligt bättre kvalité än den vi kollade på. (Samt lite längre.)

fredag 23 juni 2017

SUGAR HILL (1974) USA, 91 minuter. Regi: Paul Maslansky.



Not so powerful juju

Även om han ser fräsig ut i sina sparkbyxor behandlar hans vita kompisar honom som skit.

Sugars (Marki Bey) pojkvän blir ihjälslagen när han inte vill sälja sin nattklubb till gangstern Morgan (Robert Quarry). Utom sig av hat uppsöker Sugar den lokala voodoohäxan Mama Maitresse (Zara Cully) för att ta en gruvlig hämnd på Morgan och hans hejdukar.

En särdeles lam misshandel. Man kan också fråga sig varför de plötsligt är maskerade. Särskilt med den "diskreta" klädstilen de har.

Blaxploitation- och zombiegenrerna ser man inte blandas allt för ofta och den här filmen kanske förklarar varför. Det börjar schyst med klassiska rasstereotyper där "the man" har ihjäl en svart man och även om en av förövarna själv är svart behandlas han som en husneger av sina kumpaner. Alltså har man etablerat de klassiska vita äcklen som måste straffas och vår attraktiva protagonist slösar inte mycket tid innan hämnden tar vid. So far so good. Det är när voodoon och zombierna introduceras som det börjar barka åt helvete.

Baron Samedi!

För att kunna begagna sig av en armé zombier måste man kontakta Baron Samedi (Don Pedro Colley) som är någon slags voodoodödsgud. Colleys teatrala överspel får valfri barnteater likna ett Norén-drama och zombierna han manar fram ur jorden är i en klass för sig - en dålig klass. Svarta människor med någon slags kropps-corpse paint, dankar till ögon och bukkake-sprejade med spindelnät. Det är rätt ironiskt att de har dött som slavar över hundra år tidigare och sedan väcks upp för att slava igen. Fast denna gång åt en svart kvinna. Life's a bitch - and so is death.

Zombierna är uppenbarligen glada över att få vandra på jorden igen.

När väl zombiemähäna släpps lösa för att döda gangsters är det på det lamaste tänkbara vis. Något avhugget huvud skymtar till i eftermälet till något mord men inget att skriva hem till din gore-törstande farmor om. Den skönaste våldsscenen är nog catfighten mellan Sugar och Morgans privata fnask (Betty Anne Rees) även om det inte är någon blodsutgjutelse, men hey, det är ju ändå en catfight!

Men inte lika glada som Baron Samedi.

Filmen hade rätt schyst foto men den hade behövt mängder av klassiska ingredienser som T&A och gore. Zombier som är lamare än de i en Michael Jackson-video flyger ju inte heller. Synd.

BETYG: 2/7 Tyvärr. Vi drog nästan till med en trea men kom på oss själva. Denna film är slak.

Whitey - som vi är vana att se honom.

Tips: För att spara in på gore, täck upp vad som skulle varit sår med sand.

Catfight!

Honky bitch be fighting like a pussy.

Chill, bitch!

När det är dags för hämnd åker camel toe-overallen på.

Corpse paint-zombierna med dankögon skrider till verket.

Nej Sugar. En fotobakgrund har man för att den ska vara BAKOM det/de man plåtar.

Tap that ass.

Dockteater.

Ah! En cool Huey P. Newton-korgfåtölj (och en fin urringning.)

Baron Samedi blir exalterad.

Nej, det är inte en giallo.

Innan "Evil Dead" fanns detta!

The evil kycklingfot går till attack.

Så var är The King of Pop någonstans?

Trailer

Catfighten.

Med sina teaterkunskaper väcker Baron Samedi sina zombier till liv!