What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 16 november 2017

FACCIA DI SPIA (1975) Italien, 100 minuter. Regi: Giuseppe Ferrara.



Och det fortgår än idag...

Långt innan "Bananas" pekades här United Fruit Company ut som de arslen de är.

CIA:s tentakler slingrar över hela världen och överallt där man kan göra en vinst ser de till att styra händelseförloppet i kapitalistisk riktning.

Allen Dulles, CIA-chef tillika styrelseledamot i United Fruit Company.

Till att börja med, om än en dag försent, hajfajvar vi oss själva och blåser i partytutor för att i nästa sekund inse att ingen bryr sig om att vi fyller åtta år... Med sänkt blick gratulerar vi varandra stillsamt innan vi kastar oss över denna recension.

Yes, lite svårt att skriva en resumé över denna propagandadramatisering  när man inte har någon röd tråd att följa. Vad vi har är nämligen en väldigt fragmentarisk berättelse om CIA:s ondskefulla inflytande i framför allt tredje världen. Det är inte mondo eller dokumentär men man har slängt in en del dokumentära bilder. Vi kastas mellan Latinamerika och Europa och får dessutom små smakbitar av Sydostasien och Afrika.

"Lämna bara J&B:n på disken tack".

Eftersom vi inte har några karaktärer att följa blir det snabbt riktigt tråkigt och att CIA är imperialismens spjutspets nummer ett vet vi ju redan så engagemanget är lågt. Ställningstagandet i filmen når ibland riktigt pajiga nivåer som när Chiles president Allende presenteras som en supersnubbe som dör med k-pisten i hand när Pinochets trupper stormar presidentpalatset. För att cementera fascisternas uselhet får vi även se en av soldaterna gå fram och mosa Allendes ansikte med sin gevärskolv. Detta är ungefär samma "upplysningsnivå" man kan hitta på vietnamesiska krigsmuséer... Visst, vi sympatiserar med budskapet men pajiga överdrifter får det bara att dofta lök.

Claudio Camaso som Che Guevara.

Den 100 minuter långa tristessen bryts bara tillfälligt av de ökända tortyrscenerna som gjort denna film till något av den ohelig graal för samlare. Dessa går inte av för hackor och för tankarna till mondo-hitar som "Faces of Death" och liknande. Nu är det inte speciellt underhållande att se dessa då de bara slängts in som exploitation-element i en tråkig historia. Då är de vedervärdiga scenerna i "Man Behind the Sun"-filmerna mer i en kontext. Vi kan väl säga att myten om dessa scener är mer spännande än scenerna i sig - om man inte är extremt road av att se folk lida förstås. Då är det ju lite julafton. Nej, tacka vet vi sleazigare våld!

BETYG: 2/7 Skittråkig film med några grova tortyrscener. CIA frodas än idag så inte gjorde denna exploitation någon skillnad.

Nästan lika jobbigt som att bli pokad på Facebook.

Dokumentära bilder på den döde Che Guevara...

...blandas med mer exploativa bilder.

Träning inför OS i gymnastik.

Ett klassiskt rape face.

Ålar! Då vet ni vad klockan är slagen.

"Flame on!"

"#metoooooooooooo!!!"

Pinnen!

Salvador Allende var tydligen en riktigt kickass-president.

Med facit i handen...jovisst.

Trailer

Hela filmen på originalspråket. FascistTube blockade ju ett gammalt kollage vi gjorde till "Tortured Females" som självklart var harmlöst och kul men här är det tydligen lugnt att köra grova tortyrscener med sexuellt våld. Gotcha!

 UDDA FILM 8 ÅR!😻

Grattis till oss! 💓

ANSLUT ER TILL HYLLNINGS- OCH GRATULATIONSKÖREN GENOM ATT SÄTTA IN EN HALV MÅNADSLÖN ÅT OSS! KLICKA PÅ "DONATE"-KNAPPEN UPPE TILL HÖGER OCH LÅT DET REGNA. #tiggeri #crickets #tumbleweeds #WhyDoWeEvenTry



fredag 3 november 2017

ZENABEL (1969) Frankrike/Italien, 90 minuter. Regi: Ruggero Deodato.



Zzzzzzenabel

Bra inledning: Tjejer som glatt nakenbadar i slowmotion samt en söt ko.

Zenabel (Lucretia Love) är en enkel kvinna dock en principfast sådan. Hon står upp för kvinnornas lika värde i en manschauvinistisk medeltid. En dag får hon reda på att hon faktiskt är av adlig härkomst och hon samlar ihop en skara av kvinnliga rebeller för att återta tronen från den onde lokala baronen (John Ireland).

Inte utan att ett äckel fluktar förstås.

Vi fortsätter vår lilla utflykt på den italienska landsbygden och hamnar återigen tillfälligt i Parco dei Mostri som vi nyss besökte i och med Meridian (1990). Det kan vi väl säga direkt är behållningen av filmen tillsammans med en del nakna damer. Det här är ju trots allt en komedi så vi förväntade oss det värsta och fick i stort sett också det.

Dessa "arma" män som attackeras av nakna kvinnor.

Komedin växlar från klassisk slapstick där man slåss genom att krossa saker i huvudet på varandra till obegripliga tokerier som bara sker. De enda gångerna det faktiskt blir lite roligt är när det är så flagrant anti-PK att man bara kan garva. Våldtäkter är tydligen humor i filmen och hjälps också upp med skön romantisk musik av Bruno Nicolai som dessutom dirigeras av maestro Ennio Morricone. Baronen anordnar även en slags rävjakt men istället för rävar har man kvinnliga oskulder. Den obligatoriska bögfjollan är också med samt en dvärg. Ja, Deodato är verkligen inget komiskt geni och han borde ha hållit sig till endast våldsfilmer istället.

BETYG: 2/7 Nu är vi generösa för det här är total dynga men återigen förförs vi av miljöerna och damerna.

Skojfriska tillbakablickar.

Gruppvåldtäkt är alltid stor humor...😏

Men tji får flåbusarna när de medeltida feministerna går till attack.

Lionel Stander är på tjejernas sida så han får kladda på.

Obligatoriska bögfjollan.

Han är på tjejernas sida...

Han ÄR tjej.

Filmens kärlekspar möts.

Kärlek börjar alltid med rape.

Fint slott i Bracciano.

Annan skön location i Tuscania.

Bert-Åke Varg.

Baronens kvinnojakt drar igång.

Den skekande Echidna i Parco dei Mostri, ja statyn alltså.

Och där har vi Orco igen!

Baronens lilla relaxhörna, komplett med bögtortyr, exotiska djur och en masserande dvärg som dubbad låter som Snurre Sprätt.

Certifierad cockblocker.

Baronen i en sexig nattskjorta och läderstövlar.

Matriarkatets hämnd!

Hela våfflan - första halvan.

Och andra halvan.



onsdag 1 november 2017

MERIDIAN (1990) USA, 86 minuter. Regi: Charles Band.



Twin beasts

Monstret Orco spottar ut en småväxt person med piska.

Amerikanskan Catherine (Sherilyn Fenn) återvänder till ett slott i Italien som är i familjens ägo och återförenas där med sin gamla väninna Gina (Charlie Spradling). Tillsammans går de och tittar på ett kringresande varitésällskaps föreställning och efteråt bjuder de med sällskapet till slottet på middag. Där går saker överstyr och tjejerna drogas och utnyttjas. Det är dock inte bara drogens inflytande som påverkat tjejerna utan sällskapets ledare Laurence (Malcolm Jamieson) har en mystisk dragningskraft på Catherine.

Katolicismen verkar stendöd.

Udda Film beger sig in i romantikens träskmarker med denna variant på "Skönheten och Odjuret". Vi är dock mer fokuserade på skönheten än den övernaturliga odjurethistorian och med skönheten menar vi de två unga aktriserna och den fantastiska miljön de befinner sig i. Jovisst, det är samma Parco de Mostri i vilken vi såg er favoritmuskelknutte Lou Ferrigno slåss i The Adventures of Hercules (1985) Otaliga är de B-skådisar som passerat in och ut ur monstret Orcos mun. Slottsinteriörerna är däremot inte filmade i det närbelägna slottet i Bomarzo som, vi ser exteriören på, utan i ett slott längre västerut.

Bomarzo, ett stycke ordinär italiensk glesbygd.

Det blir lite extra skojigt att kolla på den här filmen i dessa #metoo-tider då de vackra damerna utsätts för en klassisk date rape med obligatorisk nerdrogning. Det kunde knappt bli mer opassande under denna sliskiga Martin Timell-era. Som pricken över i får vi en sekvens som skulle få vilken PK-fanbärare som helst att vilja kasta sig på sitt eget svärd. När Sherilyn Fenns karaktär protesterar mot Laurence närmande sker följande:

Laurence: "Oh? A modern woman?"
Laurence ansikte mörknar: "Well I'm an old-fashioned man."
Varpå han ger henne en hård örfil med baksidan på handen så hon ramlar baklänges på sängen och han kan inleda ett övergrepp.*

Konsttjejerna uppskattar inte direkt hantverket i Parco dei Mostri.

Förutom det komiska i icke-PK-beteendet och diverse ögongodis är detta en rätt tråkig historia och vi får även genomlida en del teatralt skådespeleri - och då snackar vi klassisk teaterengelska med hårda R so framför allt Jamieson bjuder på. Men men, vi är ju totala italofiler och damerna Fenn och Spradlings medverkan gör det ju någorlunda sevärt. Kuriosa är att det är Mac Ahlberg som står för fotot. Mannen bakom svenska sexklassiker som "Bel Ami" och "Flossie".

BETYG: 2/7 Stark tvåa för miljöer samt T&A.

Men vad fan vet de?

Folk flockas till den superoriginella föreställningen.

Lite ögongodis för alla killar där ute.

En f d Nameless Ghoul lackar på Papa.

"Var är mina pengar, Papa?"

Efterfest på slottet!

Men vad gör den lille rackaren?

Såja, botten upp!

"Hm, märklig bismak..."

"Var - är - mina - pengar...Tobias Forge!?"

"Mmmhhh...yr...precis som senast jag vaknade upp...utan trosor."

"Heaah heaahhh HA HA HÖ HÖ!"

"Mm, jag är man och alla män gör så här. Aahhhh!"

"Mmffhh...känns som om...jag skulle behöva...skrika #metoo...men orkar...inte..."

Passionerat rape face.

Godmorgon Sherilyn!

Monstret Drago är morgonpigg.

Kvinnohatet!

Är det den snälla rape-tvillingen eller den onde?

Eller är det Neil Young?

Sherilyn med ett enastående O-face, fast det är inte ett sånt O-face.

Varulv med gomspalt.

Trailer som jämställer "seduced" med rape-drogad...

Hela filmen - i TV-version, d v s allt det göttiga bortklippt.

En senare bild på Charlie Spradling. Inte fullt så het som i filmen, dock med en skitcool topp!

*Ni som nu vill kasta er laptop i väggen av indignation över våra vedervärdiga empatilösa lustar bör reflektera över förmågan vissa människor har att skilja på film och verklighet. Lika lite som vi har behov av att skära folk i bitar efter att ha sett en gore-rulle har vi lust att se människor utsättas för våld och trakasserier i verkligheten. Vi förstår hela grejen med att filmer som dessa kan förstärka rådande normer men vi råkar ha förmågan att se felet i handlingarna och det är just det som gör skeendet så komiskt.