What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 11 mars 2011

BLACK SWAN (2010) USA, 108 minuter. Regi: Darren Aronofsky.



Hitta din inre slinka!

Natalie Portman på T-banan filmad med en Canon 7D. Så jävla coolt!

Ett danskompani i New York under ledning av regissören/koreografen* Thomas Leroy (Vincent Cassel) sätter upp den klassiska Svansjön och under uttagningarna verkar den tekniskt fulländade Nina (Natalie Portman) vara ett bra val för huvudrollen som innebär att man spelar rollerna av både den vita och den svarta svanen. Nina har dock problem med att hänge sig och har därmed svårigheter att spela den förföriska svarta svanen medan hon sätter den oskuldsfulla vita svanen perfekt. Hennes kontrollerade personlighet kan härledas till hemmet där hon bor med sin överkontrollerande mor (Barbara Hershey), själv en gammal ballerina dock en misslyckad sådan. Nina försöker bryta igenom sina personliga spärrar sporrad av Leroys provokationer men även av den nya frisinnade ballerinan Lily (Mila Kunis) som är hennes raka motsats och vars blotta existens utgör ett hot. Men vilket pris kommer Nina att behöva betala för att lyckas?

Oj oj, rena rama skräckfilms-goren.

Det här var för min del en efterlängtad film då jag tyckte om både "Requiem for a Dream" och "The Wrestler" väldigt mycket. Så när nu en ny Aronofsky-film kom ut var den ju given att kollas upp. En viss skepsis hade dock smugit sig in eftersom hajpen varit stor och den även nominerades för flera oscars varav en gick till Portman för bästa kvinnliga huvudroll. Jodå, det här är en bra film men som väntat levde den inte upp till hajpen. Även om jag hållit mig undan från recensioner och diskussioner har man ju inte kunnat undgå att märka att folk älskar den här filmen. Så, är jag som vanligt bara obstinat och inte vill tycka likadant som den stora massan? Nej det tycker jag inte, även om massan har en tendens att vara utvecklingsstörd. Jag hyser ju som sagt en stor respekt för Aronofsky och hade inga sågarambitioner när jag satte mig för att se den här filmen.

Vad är det här för svineri? Dessutom är det ju just den sidan hon har problem att plocka fram i sin dans.

Jag gillade misärstämningen som Aronofsky så ofta bjuder på i sina filmer. Den bubblande psykiska ohälsan som bara blir värre och värre ju längre filmen lider. Vidare uppskattade jag de olika variationerna på den svarta och vita svanen man bjöds på, allt från de i själva balettuppsättningen till de inom Ninas eget psyke och vidare till medkaraktärerna. Detta blev en ganska intressant lek med temat på filmen. Det fanns en intressant tvetydighet i filmen där man vid tillfällen inte kunde vara säker på om det var ett verkligt skeende eller hallucinationer man såg. Även den på ytan sliskige Leroy kändes lite dubbelbottnad då hans klara sexuella övertramp faktiskt kändes som ett uppriktigt, dock klart gränsöverträdande, försök att locka fram det bästa ur Nina. Det må ha varit själviskt och äckligt men kändes ändå ärligt. Och visst är Portman bra i huvudrollen men inte så svindlande bra att jag blir berörd av hennes skådespel.

Lily verkar mer avslappnad och sensuell än Nina. Bitch!

Jag hade dock svårt att köpa grundpremissen att Nina skulle ha fått huvudrollen när så mycket tveksamhet rådde beträffande hennes förmåga att gestalta den svarta svanen så tätt inpå premiären. Vidare är det lite svårt att köpa hennes förmåga att klara vardagen när hon trots allt är ett psykiskt vrak och att hon överhuvudtaget skulle klara sig igenom hela filmen i det skicket är en smärre bragd. För att inte tala om slutet -SPOILER ALERT- där hon på mystiskt vis lyckas överleva sitt eget självmord så pass länge att hon tar sig igenom föreställningen. Inte illa pinkat! Det blir dessutom mäkta pajigt när Nina i sitt psyke genomgår en metamorfos till en faktisk svart svan. Kanske inte fullt så pajigt som i den nyligen recenserade "Étoile" http://uddafilm.blogspot.com/2011/02/etoile-1988-italien-97-minuter-regi.html dock så det räcker. Fick lite "En Amerikansk Varulv i London"-vibbar där och det vill man ju inte ha i en Aronofsky-film. Apropå vibbar från andra filmer kändes Ninas stegrande psykbryt lite grand som Polanskis "Repulsion" i vissa stunder. Inget fel i det, men kanske inte lika obehagligt som i Polanskis film.

BETYG: 4/7 Don't believe the hype. Bra film men långt ifrån det mästerverk den utmålas vara. Skön lek med temat på flera nivåer men pajig på sina ställen.

Mamma tar hand om sin lilla flicka.

Nina gör sin "hemläxa". Det skulle lätt kunna bli fånigt att illustrera hennes frigida oskuldsfullhet med alla rosa kramdjur i bakgrunden men här blir det faktsikt riktigt skojigt och bra. Men vad är det för svart filur till vänster om den rosa kaninen..?

Det osar sex Nina, ge efter!

Koreografi.

Konstig farbror på T-banan.

Aronofsky gillar tydligen att ha plastiksyskon i sina filmer, för visst har väl Barbara Hershey blivit lite lik Mickey Rourke med sitt nya läskiga plastikfejs? Vem ska få nästa roll Darren? Billy Crystal?

Mila Kunis dyker rakt på lövbiffen.

Vad fan håller Winona Ryder på med?

Nej! Förstör inte gaystereotyperna i balettvärlden!

Was ist das? "Huset som Gud Glömde" eller!?

Aronofsky gillar att plantera en varm och murrig feel good-känsla hos biopubliken.

Trejjlärr

*Ursäkta min ignorans beträffande titlar i balettvärlden.

NOTE TO BLOGGER.COM: What is the goddamn point of worsening the functionality of the blog? Who's the brainiac behind the idea of removing the possibility to add all pictures at once? Aren't there enough bugs to work through on this blog already? Jesus fuckin' christ...

PS. Apropå buggar, skönt jävla radbyte innan länken... Vilken jävla pissblogg!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar