What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

tisdag 30 mars 2010

THE HURT LOCKER (2008) USA, 125 minuter. Regi: Kathryn Bigelow.



Multipel oscarvinnare tränger sig på bland B-filmerna här.

Klatu har kommit till Baghdad. "I come in peace, earthlings!"

Förste sergeant James (Jeremy Renner) anländer i Baghdad för att ersätta Sergeant Thompson (Guy Pearce) som ledde en tremanna desarmeringsgrupp. James bryter genast harmonin i gruppen med sitt vårdslösa och odisciplinerade sätt. Han struntar blankt i att uppehålla den livsviktiga kommunikationen mellan soldaterna och tar väldigt onödiga risker. Han retar främst upp Sergeant Sanborn (Anthony Mackie) till den grad att denne överväger att ta livet av honom. Den defaitistiske tredje gruppmedlemmen Menige Eldridge (Brian Geraghty) är en smula tveksam till detta. De lär sig emellertid att fungera ihop då James även visar upp en tålmodig och empatisk sida. Dynamiken är dock ändå explosiv då han fortsätter göra saker på sitt odisciplinerade vis och det finns hela tiden en spänning mellan James och Sanborn. James lär även känna en kaxig liten irakisk försäljarpojke som senare får en betydande roll i filmen. Dagarna till tjänstgöringens slut räknas hela tiden ned och frågan är om de alla ska överleva tiden ut.

Att dansa fånigt framför en explosion är väl inte så genomtänkt?

Att denna film vann sex av de åtta Oscar den nominerades för är lite förvånande, eller snarare, att den nominerades för alla dessa Oscars är vad som är förvånande. Missförstå mig rätt, detta är en bra film men SÅ bra var den inte. Vad jag har förstått så hatar irakveteranerna denna film för att den är så overklig och visst är den det men det tycker jag inte spelar någon roll. Bigelow brydde sig nog inte om att försöka vara så realistisk som möjligt utan var mer fokuserad på karaktärerna och det är ju detta som lyfter filmen. Denna krigsfilm handlar mer om en slags inre strid än om själva kriget karaktärerna deltar i och då kan i alla fall jag ha överseende med i vissa fall absurda övertramp på realismen. Det var dock en karaktär som var otroligt lam och endimesionell: Ett befäl (Robert Ginty) som upphetsat hyllar James cowboy-stil. Jag väntade under detta prisande hela tiden på att hans ton skulle ändras till en utskällning, då jag trodde han var ironisk men icke då. Eftersom detta var i början av filmen var jag lite orolig att detta skulle ha satt filmens ton men lyckligtvis fanns det starkare karaktärer än denna.

Att flagga en taxi, Baghdad style.

James är en helt avstängd person som endast känner sig levande när han utsätts för den ultimata faran. Han försöker desperat få kontakt med sin mänsklighet men den "riktiga" världen sviker honom hela tiden, inklusive hans lika avstängda fru, spelad av den vackra Evangeline Lilly. Vad som är lite svårt att smälta för mig är att inte ens James lille spädbarn till son kan hålla honom kvar i det civila. Pojken är ju så pass liten att han inte kan ha hunnit "svika" sin far, men det är ju liksom hela poängen, James är så pass emotionellt avstängd att inte ens faderskapet har någon betydelse. Hans relation till den irakiske pojken blir till något desperat försök att återfå kontakten med sitt eget mänskliga jag och visar samtidigt på det förvirrade sökandet efter något meningsfullt i den sjuka verklighet som krig innebär.

Asjobbig krämarpojke väcker märkligt nog känslor hos James. Fritt fram för pederastskämten här.

Tempot i filmen är mycket bra och de dryga två timmarna känns inte alls långrandiga. Beltrami och Sanders sparsmakade musik lyfter även den filmupplevelsen och kryddar den med lite skönt vemod. I sina bästa stunder känns detta verk lite som "Full Metal Jacket", även om denna film inte riktigt lirar i den toppdivisionen. Tänk er mer en slags emotionell "Generation Kill" med måttligt pang-pang. Helt klart sevärd.

BETYG: 4/7 Oscarmaterial? Njaee... Dock sevärd karaktärsskildring i orealistisk krigsfilm.

Ralph Fiennes plockar fram sin inre Lawrence of Arabia i rollen som legoknekt.

Male bonding. Endast män kan leka så.

James preparerar julskinkan, eller..?

Han måste vara den ende i världen.

Krig kan vara mysigt också - som en majbrasa ungefär.

Irakisk blottare visar vad han har.


söndag 28 mars 2010

VIVA (2007) USA, 121 minuter. Regi: Anna Biller.



Retro är rätt! 

 Manschauvinism på hög nivå!

 Barbi (Anna Biller) och Sheila (Bridget Brno) är två fruar, i den trygga amerikanska förortsidyllen år 1972, som alltid sätter sina äkta män i första rummet. Det finns dock en längtan efter äventyr, glamour och djurisk sex! När sedan deras mansgrisiga män lämnar dem bestämmer de sig för att bejaka sin nyfikenhet och börjar jobba som call girls. Barbi bestämmer sig för att ikläda sig den nya fria rollen som Viva, ett bryt mot hennes tidigare roll som foglig hemmafru/sekreterare. Viva kan dock inte riktigt hänge sig åt sina impulser och stöter därmed på problem med ytterligare mansgrisar som kräver omedelbar stimulans. Kan det verkligen sluta lyckligt?

 Smaka på denna dekor.

Det här är verkligen en unik film. Till att börja med får den Carl-Johan De Geers scenografi i "Tillsammans" att blekna! Jag tyckte scenografin i den rullen var lysande men detta ät något i hästväg. Anna Biller är något av en auteur som fixar allt själv och tydligen har hon samlat gamla 70-tals möbler i flera år som hon sedan använde i denna film. Det är dock bara förnamnet. Jag är inte speciellt kunnig när det gäller efterbehandling av film men färgläggningen är fantastisk med sprakande färger så långt ögat kan nå. Man har på ett perfekt sätt fångat looken av exploitationfilmerna från 60- och 70-talen. Tänk Russ Meyer eller Herschell Gordon Lewis. På detta har man lagt härlig lounge-musik i bästa Klaus Wunderlich-stil för att ytterligare förhöja retrokänslan. Dels är det arkivmusik och dels låtar framförda av Walter Wanderley m m. I vissa fall har Biller gått överstyr, som t ex med perukerna de flesta har på huvudet, vilket leder oss in på filmens berättarton.

 Bilden gör tyvärr inte färgprakten rättvisa.

 Det vilar en skapligt ironisk ton över verket då skådespelarna medvetet spelar över, men ändå inte på ett tråkigt Mel Brooks-vis utan man väljer istället att försöka efterlikna riktigt dåligt B-filmsskådespeleri vilket man gör med bravur. Istället för att på ett övertydligt och därmed skittråkigt vis visa hur man tar avstånd från de sleaziga scenerna man spelar upp låter man det banala och icke-politiskt korrekta innehållet tala för sig självt. Männen är svin som bara vill åt vår huvudpersons kropp och inte mycket annat. Den äkta maken undrar dessutom lite oroligt om Barbi hinner hem i tid att laga mat åt honom när hon får ett nytt jobb och hon spelar lydigt med. Just att berätta storyn på detta banala och sleaziga sätt är ett utmärkt feministiskt yttrande. Ungefär som när man gör dokumentärfilm för att visa hur sjuka i huvudet folk är. Det är bara att ställa upp kameran och storyn berättar sig själv. Nu är ju detta naturligtvis inte rumsren feminism då kvinnor exponeras och behandlas illa. Det ligger nog även Biller i fatet att hon är exhibitionistiskt lagd. Filmen tolkar jag dock som en påminnelse om hur långt vi trots allt har kommit de senaste sisådär 50 åren. Jag uppskattar även de naturliga kropparna som exponeras, även om de dinglande penisarna inte är lika kul att se som de silikonlösa brösten. Här behöver det sjuka artificiella samhället ta lärdom och utvecklas bortom vidriga kroppideal.

BETYG: 5/7 Lysande som återgivning av fornstor sleaze. Många plus för själva looken. Den är dock lite väl lång för att hålla hela vägen rent berättarmässigt.

De äkta männen skrattar "naturligt" när de sitter i den fina soffan.

 Vem vill inte vara hemmafru i en sån här skön miljö?

 Supersterotypbög på väg att emot Barbi/Viva för en frisering. Schyst lya!

 Grannen dyker upp och flörtar hejvilt i sina helrätta kläder. Notera det klädsamma vita skärpet.

 Ultrasexig. Ja, t o m så sexig att hans egna fingrar darrar av upphetsning.

Frågan är vem som blir mest exalterad av dessa två? 

Gayfrisören lägger in sin stora stöt! 

Och givetvis, med de sexiga guldtangakalsongerna, lockar han fram grannens inre köttpåleälskare. 

 En snäll tant hjälper tjejerna med deras yrkesval.

 Lite nya fina arbetskläder och de är redo att ta itu med lite hushållsnära tjänster.

 Knåda bröst är så trevligt!

 Ja, så pass trevligt att vi kör lite till.

 Den här läkarfarbrorn gillar dessutom att få smisk på stjärten...

 ...vilket vi med all tydlighet kan se här.

 Här hyllar vi gamla "Nudie Cuties" och nudistfilmer.

 Känslig och vacker hippie visar sig vara som alla andra män...

Kan denne hippe konstnär (som påminner lite om Eric Falk*) vara rätt för Viva? Hans lya är i alla fall HELRÄTT med mysig erotisk konst. 

 Den vackra Agnes lockar in Viva i sån där läskig homosexualitet. Huh!

 Vinnare av priset för bästa Dirk McQuickly**-lookalike.

 En studie i fantastisk kitsch.

 Ytterligare exempel på fantastisk utstyrsel (och även brist på densamma).

En färgexplosion till psykedelisk animation får även plats i filmen. Aciiiiiiiiiiid!

*En av Jesús Francos leading men.
**Eric Idles rollfigur i "The Rutles: All you Need is Cash".

fredag 26 mars 2010

LATEX LADY EVE ELLIS VS SAPPHIRE (1998) USA, 31 minuter. Regi: Jon Woods.



Utvecklingsstörd fetischfilm light!

Rätt så snygga "tan lines" på denna hjältinna.

Sällan har jag sett något så dåligt som denna dynga. Jag skrattade uppgivet när jag fick se vuxna människor iklädda "superhjälte"-kostymer, uppenbarligen inköpta på närmaste sexshop, försöka sig på något slags agerande. Man kan lätt säga att de inte lyckades så bra. Det enda som var sämre än "skådespeleriet" var klippningen av denna historia (?) Här MÅSTE man ha klippt direkt i kameran. Hur ska man annars förklara för tidigt avhuggna scener och allmänt anti-tempo? Till på köpet bestod "handlingen" i att man fick se de lättklädda superhjältinnorna bundna i olika ställningar. Man hade hängt upp allt på någon vek story om en superbandit som hade tidsförändring som specialitet och några superhjältinnor som försökte stoppa honom. Resultatet blev att vi fick uppleva samma scen om och om igen genom hela filmen.

Och så börjar bindandet, zzzzz....

Men seriöst, tänder verkligen bondage-fetischister på sådant här? Är det kanske BARA ett skämt? Nja, jag tror inte det. Förmodligen ska det vara lite skoj men även kittlande. Det är ju ingen porr då allt vi får se är någon tutte ibland. För min del väcktes några smågarv i början och sedan en lätt irritation över min pliktskyldighet att förmedla information om sådant här skräp.

BETYG: 1/7 Att göra "sexig" superhjältefilm i sitt eget garage utan talang är ingen bra idé...

De elaka superskurkarna är i alla fall omtänksamma nog att ge superhjätinnan en kudde för bekvämlighetens skull.

Superskurken Time Warp kunde väl ha manipulerat tiden så filmfan hade blivit kortare?

Time Warp jobbar med den senaste datatekniken. State of the art, baby!

Superbov som påminner lite om de gamla stenmänniskorna som Blixt Gordon brukade stöta på i 50-talets tv-serie.

Stenfarbrorn i trenchcoat lurar på intet ont anande Lone Ranger-slampa.

Superröv och bunden superhjältinna i skön furusäng.

En annan variant av bondage...Zzzzzzz...

Bundna i plastrulle. Upphetsande?


onsdag 24 mars 2010

TAKE AN EASY RIDE (1976) Storbritanninen, 39 minuter. Regi: Kenneth F. Rowles.



Världens sleazigaste Anslagstavlan-film?

Aj aj tjejer, vet ni inte att det är som att byta ut tampongen mot en dynamitgubbe när man liftar?

Den här mysrullen börjar som en informationsfilm om riskerna med att lifta och vi ser diverse människor intervjuas om sina erfarenheter. Man hör dock snart på berättarrösten att vi har en skopa exploitationsleaze att vänta. Mycket riktigt! En brud "på stan" tillfrågas om sina erfarenheter och genom flashback får vi följa hennes öde då hon blir upplockad av ett till synes jättetrevligt par i en rolls royce. Den här bruden liftar nämligen inte med vilket pack som helst! Tyvärr "råkar" mannen som kör få lite för mycket innanför västen, på en krog de stannat till på, och "spontant" beslutar de sig för att stanna där över natten och festa till. Det hela slutar förstås med ett "sexövergrepp" där kvinnan ger sig på lifterskan medan mannen plåtar. Vår vännina verkar dock njuta lite för mycket av detta "övergrepp", men det är klart, hon är ju sååå berusad...

Återigen ett skönt 70-talsdisco.

Det finns även andra rovdjur ute på vägarna, allt från porrgalna våldtäktsmördare till påtända lifterskor som vill den barmhärtige bilisten illa. Man kan ana lite stänk av "Last House on the Left" här då naiva flickor görs till villebråd och eftersom ett par lifterskor är på väg till en musikfestival har man även slängt in lite arkivbilder på folk från Isle of Wight-festivalen. Asbra! Släng även in lite schyst musik och då särskilt på det härliga 70-talsdiscot där de blåser av T.Rex och "Get it on" och detta blir en riktigt skön liten rulle. Udda att den är så kort men Rowles hinner klämma in en hel del skön sleaze på dessa 39 minuter.

BETYG: 5/7 Skön supersleaze som på ett förträffligt sätt kryddas med autentiska intervjuer och arkivbilder.

Geek och Geekigare förklarar riskerna med att lifta, särskilt i den amerikanska södern där alla är mer eller mindre inavlade. Åtminstone är det vad de säger mellan raderna.

Det gäller att vänta på rätt lift så man slipper åka med socialister eller annat löst folk.

Grejen är bara att kapitalistiska rolls royce-ägare aldrig skulle plocka upp liftande parasiter om de inte hade något ont i sinnet, trots den här snubbens glada uppsyn.

Inte kan väl den här glada krösusbruden vilja något ont, eller?

Tjejer på väg till sån där hippiefestival ska snart plockas upp av...

...ruskig våldtäktsmördare som här sitter och värmer upp med lite porr.

Att bruden har fantomentrosor hetsar bara upp vår kepsbärande, porrälskande sexmördare ännu mer.

Är du bussig nog att plocka upp liftare utan att ha för avsikt att tafsa, våldta eller mörda, kan du ge dig fan på att du får betala dyrt för det.

Pågående övergrepp. Det värsta är nog inte att den sexiga flatans händer är överallt på offrets kropp utan snarare åsynen av de übersexiga tangakalsongerna.