What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 18 januari 2018

THE GIRL WHO KNEW TOO MUCH (1963) Italien, 86 minuter. Regi: Mario Bava.



Födelsevärkar för giallon

Hon försöker se oskyldig ut i tullen när hon precis droppat ett ciggpaket med brass.

Nora (Letícia Román) är en amerikansk turist i Rom. Redan på flyget dit börjar dock märkliga saker inträffa och innan hon vet ordet av får hon bevittna ett mord på Spanska Trappan av alla ställen. Hon chockas djupt av händelsen och när hon tas om hand efteråt blir hon inte betrodd. Som entusiastisk läsare av kiosklitteratur i kriminalform vill hon naturligtvis lösa mordmysteriet men ju mer hon får reda på desto mer inser hon vilken fara hon själv befinner sig i.

Katter hatar de döda.

Vi går tillbaka till det svartvita formatet här i vår lilla Bava-festival och denna klassiker ska ju vara giallons morsa. För oss är det däremot inte speciellt mycket giallo då de flesta attribut som vi förknippar med genren saknas. Vi pekar då mycket hellre på Blood and Black Lace (1964) som giallons urmoder. Utbildade filmhistoriker kan säkert slå oss på fingrarna med rakbladsvassa (ti-hi...) argument men vi kan ju bara utgå från vår obetalda lilla amatörvärld, som ni så lärt er att älska.

Spanska Trappan är en rätt schyst brottsplats.

Vad vi istället har här är ett coolt mordmysterium med Bavas underbara prägel. Som vanligt är det ett lysande kameraarbete och Bavas schysta och lekfulla små scenbyten finns representerade även här. Återigen brister vår kunskap om filmhistoria men Bava leker verkligen med bilden vi har av gamla hollywoodkriminalare och film noir. Scenen på bårhuset är ju ren cineastporr!

Vad göra när man hittar en utslagen kvinna? Ge henne sprit förstås!

Storyn är inte i vårt tycke superintressant men huvudkaraktärerna, representerade av den snygga Román och en ung John Saxon, är charmiga. Bava skojar även till det på sina ställen i filmen och vi får lite lökig 60-talshumor som vi kan ha överseende med. En av våra redaktionsmedlemmar sliter dock sitt zombiehår över att han inte såg denna film innan en nyligen genomförd Rom-resa. Våfflan är nämligen full med locations man kan söka upp om man har den turistfetischen. Nu råkade vår käre kollega snubbla in på ett gäng av platserna ändå, som exempelvis nämnda Spanska Trappan men foton måste tas ur rätt vinkel och så...

Så där ja.

Det är dock en rätt underhållande film även om svarta handskar, rakknivar och blodiga mord saknas. Rom-miljöerna är som vanligt fantastiska och det är kul att se hur mycket Dario Argento snott från den här rullen.

BETYG: 4/7 Giallo för filmsnobbar? Inte giallo för oss i alla fall men ett rackarns trevligt hantverk från Bava.

Konstapeln gör en grundlig undersökning.

Nunnor i lustiga huvudbonader funkar utmärkt som transition mellan scener.

Läkarlaget dömer.

Stay off the booze kids!

Oss lurar du inte lilla gumman.

Nej John Saxon, Spanska Trappan är det turistiga Rom.

Den här mis-en-scenen hade gjort sig utmärkt i Bavas färgkaskader.

Oj, en skuggfluktare!

Eftersom John har italienskt påbrå snappade han snabbt upp det italienska (kropps)språket.

Jomen den där utsikten känner vi igen.

Just här attackerade åskguden Tor en av våra redaktionsmedlemmar samtidigt som Herren lät syndafloden skölja över honom.

Ah! Vackra Coppede. Känner Argento-entusiasterna igen stället?

Nu då?

Najs.

John Saxon glider in i det humoristiska kroppsagerandet. 😕

Hur vågar du ligga där och se så behaglig ut!?!?!

The male gaze som snabbt förvandlar stackars John till ett djur.

Ve o fasa!

No means no John!

Eller betyder det egentligen yes..? Neeeej...#metoo!!!!!

Ett besök på den gamla fasciststadion.

Men kolla... Vilken fantastiskt porrig bild! Ren filmkonst.

Ja just det ja.

Trailer



måndag 15 januari 2018

BLACK SABBATH (1963) Italien/Frankrike, 92 minuter. Regi: Mario Bava.



Trippel färgkaskad

Boris Karloff hälsar er välkomna.

I denna antologi möter du Rosy (Michèle Mercier) som får hotfulla samtal i segmentet "Il Telefono". Du träffar Vladimir (Mark Damon) i "I Wurdalak" som bekantar sig med en familj drabbade av en mystisk hemsökelse. I "La Goccia d'Acqua" stiftar du bekantskap med sköterskan Helen (Jacqueline Pierreux) som är alldeles för klåfingrig.

Mario Bavas äckliga #metoo-ljus kladdar på Michèle Merciers vackra konturer.

Bava-festivalen på Udda Film fortsätter med denna klassiker med det inte alls passande namnet "Black Sabbath". På originalspråket heter den "I Tre Volti Della Paura" vilket betyder typ "skräckens tre ansikten" som då är en mer talande titel. Självfallet ville man slå mynt av och anknyta till succén Black Sunday (1960) Nåja, den nya exploativa titeln inspirerade åtminstone det coolt hårt rockande bandet Earth att sno detta namn och resten är rockhistoria.

Whut!? Om du har en het linje direkt till Superargo* behöver du väl knappast vara rädd? Om det inte är Superargo som terrorringer förstås...

Eftersom det är en antologi finns det ett knippe kortare filmer att ta ställning till. Ordningen på dessa skiftar beroende på vilken språkversion man råkar titta på och vi valde den italienska så först ut är "Il Telefono" som också är den klart svagaste av de tre (kanske därför man kastat om ordningen i den engelska versionen?) Rosy får ta emot terrorsamtal och galningen i luren vill mörda henne. Här kan man ana ett embryo till en giallo men Bava är här ännu långt ifrån att helt blomma ut i genren. Även om filmen är i vacker färg kan vi endast ana Bavas klassiska färgkaskader. Här i form av subtilare rim lights som t ex det violetta skenet som smeker den sexiga Merciers nacke. Som thriller känns segmentet föga spännande och slutet landar i ett stort "Jaha och?" då allt är väldigt förutsägbart och rätt dåligt genomfört storymässigt.

Denna okontrollerbara kåthet som driver män till...

Nummer två ut är den atmosfäriska "I Wurdalak" med den legendariske Boris Karloff i en av nyckelrollerna. Denne fungerar även som antologins presentatör så han dyker upp innan första segmentet och efter det sista. Denna historia tilldrar sig i odefinierat 1800-tal i lika odefinierat slaviskt land. Den unge greven D'Urfe stöter på ett halshugget lik och beger sig till närmaste gård där det visar sig att en dolk som suttit i likets rygg tillhör familjen på gården. Familjen lever i skräck för någon slags övernaturlig ondska och när den gamle patriarken, spelad av Karloff, återvänder hem vet man inte om denne fallit offer för denna ondska. I detta segment börjar det ta sig lite, särskilt när Karloff stegar in i handlingen. Här blåser Bava även på med sina färgade lampor och vi myser i hans krypta som målas i violetta och turkosa sken. Även om storyn även här är rätt förutsägbar har vi en större acceptans för detta då stämningen är så skön.

...mord!?

Bava sparar det bästa till sist och "La Goccia d'Acqua" levererar en genuint läskig paranoid stämning när en serie övertramp mot de döda rullas upp. Detta är verkligen en klassisk berättelse om vilket djupt vatten man ger sig in på om man stör de döda. Den har berättats i alla slags medier och former genom århundraden men Bava får till en riktigt fin personlig tolkning. Självklart badar allt i hans berömda ljus. Ett stort plus för den döda gummans ansikte. Trots den uppenbara fejkade 60-talskvalitén på denna mask är den genuint obehaglig. Det är bara något visst med ansikten på avlidna som dött av skräck. Det skickar kalla kårar längs ryggraden på den bäste.

BETYG: 4/7 Detta enligt logiken 3+4+5/3=4. En svag trea på första segmentet, en mysfyra på andra och en stark femma på sista.

Smakfull jävla ängel.

Där har vi en till. Vad håller det lilla aset i egentligen? En halv hantel eller en gigantisk shroom?

Lite giallo-tease.

Kåt man med strumpbyxefetisch. Ja, han vill nog mörda med dem.

En ung herre i "månskenet". Bavas lampor är som penseldrag på duken.

Boris ser lite blek ut.

Boris må vara creepy, men ungfan då?

Låt creep-a-palooza börja!

---

---

Boris är en riktig mysmorfar.

Inte sant?

Trädgårdstomtar är så klyschigt i trädgården.

Varför detta obehag unge man?

Aha! En fluktande wurdulak.

Boris kan inte hålla tassarna borta från den creepige lille pojken.

LOL. Morfar vill bara sitt lilla barnbarn väl.

En episk ritt!

Det är rätt! Disciplinera barnet ordentligt.

Den där klosterruinen ser bekant ut... Akta er för häxor fyllda av hål i ansiktet och hat i själen!

Kryptan har dock fått en svinläcker belysning.

Boris får en full färgbelysnings-facial av Bava.

När man ska hypnotisera någon hjälper det om man har lite film noir-ljus i ögonen.

Att flukta är underskattat.

Blås på stereon bara.

Crazy Cat Lady har enastående ljus i sin blygsamma lya.

Är allt okej med dig gumman?

Tänk att något så lökigt kan vara så creepy och episkt.

Hijinks med Boris och filmteamet.

Trailer

Hemsökelser

Karloff & co. tokar till det.

*Här kan ni se bildbevis på hur heta linjen till Superargo ser ut: Superargo vs. Diabolikus (1966) (8:e bilden uppifrån, exklusive postern)